Är det okej att tycka synd om sig själv eller är det patetiskt?
Ett tag nu så har jag tänkt att skriva ett sånt här inlägg men jag har inte riktigt vetat hur jag skulle formulera det. Jag vet det inte riktigt nu heller men jag hoppas att det inte kommer att låta för löjligt och mobbigt liksom...
Oftast känns det som att jag inte har några vänner. De finns men de är inte närvarande, jag har tur om jag träffar åtminstone en av dom var 3:e vecka liksom.
I 99% av fallen så (känns det som att det) är jag som föreslår något att hitta på och antingen så blir det faktiskt av eller så svarar de att de inte har tid då ("men någon annan gång kanske") eller har någon annan anledning. Men det blir oftast inte av ändå för de ger inte förslag på någon annan tidpunkt/dag. Hur svårt kan det vara liksom? Jag orkar inte fråga hur många gånger som helst för det är inte kul att få negativa svar om och om igen.
Nästa år fyller jag 25 år och "alla tjatar" om att man ska ha värsta festen då men vem ska man bjuda liksom?! En (av 2) anledning(ar) till att jag inte firade min födelsedag i år förutom med släkten var inte för att jag inte ville utan för att jag inte visste vem jag skulle bjuda. Jag har en kompis kvar som bor här i stan och alla andra jag känner bor runtom i landet eller på andra sidan jorden så det är inte så lätt att bjuda någon då för det blir för komplicerat för dom att ta sig hit osv.
Jag åker gärna och hälsar på mina vänner i andra städer (och länder för den delen) för att jag vill träffa dom och umgås. Men varför kan inte dom göra likadant och komma och hälsa på mig?! Pengar är givetvis en faktor men kan de komma hem och umgås med familjen så kan de väl åtminstone skicka iväg ett sms och fråga om jag vill hitta på något. Har de inte mycket tid så kan de väl iaf försöka få in en timma i sitt schema för att träffa en kompis! Fast det kanske jag inte är värd...
Jag är glad att jag har min mamma och andra i min släkt som jag kan umgås och ha roligt med ibland. Annars skulle jag väl ruttna bort i hemmet/framför datorn innan den dagen jag fyller 30...
Vet någon hur man skaffar nya kompisar så berätta gärna! För alla verkar ha kompisar att umgås och ha roligt tillsammans med förutom jag...
(Nu verkar jag kanske alldeles för cynisk eller patetisk men det här var något jag behövde få ur mig och har du orkat läsa såhär långt så berätta gärna hur miserabelt du har det så att jag vet att jag inte är ensam, hehe.)
Ska även tillägga att ett mirakel har skett och att jag faktiskt kommer att resa bort med 2 kompisar på semestern och att underbara Anna ställde upp för mig idag med en timma av sitt liv, tack! :)
lilla gumman, ja blir lite lessen när ja läser detta.........men förstår hur du känner. du får visa framfötterna på midsommarfesten tex o åk o hälsa på din kompis i örebro en helg, hon kanske har nya kompisar där som du kan få in en fot. du är värd varenda sekund som man umgås med dej o de som inte fattar det är inget o ödsla tankar på ens:)
kan du inte bjuda hit de kompisar du har i götet nu i sommar, vet att det är jobbigt o göra allt själv men det kanske löser sig eftert ett tag.............
o på din 25-årsdag, tycker jag att vi reser bort o firar det är mer du att åka t ex t barcelona:)
Men du, vill inte att du ska behöva känna så. =( Fast jag kan förstå precis hur du känner. Känner mig många gånger ensam också. Under tiden i Jönköping knöt jag inte så många nära kontakter och det känns som att många av mina vänner här hemifrån har skaffat nya vänner på annat håll och så. Och på jobbet är alla äldre.. Men du, vi får se till att hitta på lite mer ihop framöver. Jag tyckte det var kul att modella lite t.ex. Fast jag kanske inte var jordens seriösaste modell alla gånger ;D Och du, nu ser jag fram emot att du och Carro kommer hit på fredag. Det blir trevlans värre! :)
Mamma: <3
Anna: Du var en ypperligt bra modell! Så det gör jag gärna om :)
Och jag ser fram emot fredag!