Idag snörade jag på mig mina svarta converse och satte Diana runt halsen. Exakt klockan 18:00 steg jag ut ur dörren och gick med lätta steg iväg på asfalten.
När ljudet i ipodlurarna satte igång på allvar så fick jag lust att springa till takten av musiken men med solen brännandes i sidan av nacken så snabbade jag bara på med mina steg litegrann.

Allt som oftast så är Motala en rätt så tråkig stad och när jag kommit fram till centrum så var det inte så folktomt som jag trodde att det skulle vara. Det var rätt mycket folk faktiskt som både gick till/från och var där i stan.


Jag gick på min favoritslinga nr 2 nere vid strandpromenaden och trots att en svan snäste iväg mig så njöt jag av lugnet och den lugnt stilla Vättern. Sedan började det bli lite kyligt när nere vid vattnet så jag gick hemåt igen.
Kylan byttes bort mot härlig solvärme och jag kände ett leende på mina läppar. Underbara Motala, det är ju ändå mitt hem som finns i mitt hjärta.

Ibland stöter man på en CD-skiva i gräset och när man vänder på den så ser man att det är en CD med hits från 60-talet.

Ibland möter man två små barn som tittar på dig och rör på munnen så att man måste ta ut hörlurarna från öronen och fråga vad de sa. De sa hej och frågade vad man heter. Sen säger man hej då och går vidare med ännu ett leende på läpparna.

När man ser sitt hustak så är man nästan tillbaka där man började.

46 minuter senare var jag hemma igen.