Trav har funnits med i hela mitt liv och kommer alltid att göra det. Detta beror på min pappa som är travtränare och även min bror som snart även han kommer att vara proffstränare.

Själv tycker jag att det är rätt tråkigt med trav vilket säkert beror på att jag under halva min barndom följde med mamma och pappa på tävlingar (inte för att jag klagar över det, det var kul och mysigt då).
Nu åker jag bara när min bror kör en del lopp och idag var en sådan dag, fast extra speciell. Det var SM dags och Tommy (min bror) startade i lärlings SM för femte gången. Och på sätt och vis kan vi säga att det var 3:e gången gillt...


Att gå upp tidigt för att ta bilen till en stad långt bort för att gå på trav är inget nytt för mig. Men just idag kändes det inte som en pina (trav är tråkigt, mysigt och ibland kallt, iaf så här års) och när bilen kom hoppade jag glatt in, och somnade som vanligt innan vi kom till Jönköping.

Kom till travbanan tidigt, satt i solen en stund, gick och åt och satt inomhus på läktaren tills det var dags att ställa sig vid mållinjen när det var dags för brorsans lopp. Nervositeten som alltid brukar infinna sig varade endast några sekunder och innan starten så var den borta. Konstigt! Kanske kände jag på mig att det skulle gå bra...

Starten gick och min hjärna försvann helt. Hopp, adrenalin, totalt stopp i tankeverksamheten och med fingret på kamerans avtryckare som tog bilder (utan att egentligen se vad jag tog kort på) så stod jag där och skrek som en dåre. Och han vann. Bara så där. Pulsen på högvarv, tårar i ögonen och stolthet i hjärtat. Och min bror vann sitt tredje (och sista) lopp i Lärlings SM.

Glädjerus!